- F.C.I. standard nr 298
GRUPP 8, sektion
3 (vattenhundar)
- TEXT: Reneé Sporre Willes
-
- Den italienska hundrasen Lagotto från
Romagna i nordöstra Italien har omnämnts i litteratur sedan 1600-talet.
Den genuina vattenhunden förekom hos fiskare och färjkarlar vilka
arbetade och levde i sumpmarksområden och floddeltan. Lagotton (lago=sjö)
användes för jakt på sjöfågel och var omtalade som mycket effektiva
och härdiga vattenapportörer
- Under tiden mellan 1840-1890 började
man de genomgripande utdikningarna av Italiens omfattande sumpmarks- och
deltaområden. Vattenområden som krävt tusen och åter tusen människoliv
under århundraden pga malariaförekomst blev nu odlingsbar åkermark.
Denna tid kan också sägas vara inledningen på fas två i lagottons
historia.
- Fiskare, liksom färjkarlar fick se
sig om efter andra boplatser och inkomstkällor, och detsamma gällde de
krullhåriga hundarna. Det skulle visa sig att lagottons utmärkta
vittringsförmåga blev dess räddning. Hundarna kom att bli kända för
att kunna nosa sig till var under jorden den eftertraktade tryffelsvampen
växte. Tryffelsvampens
viktpris är betydligt högre än rent guld.
-
- Man anser att den förvandling
rasen genomgick var mer eller mindre slutförd till 1920-talet. Då
omtalades lagotton som den enda specialiserade hundrasen för tryffel. Man
menade att man helt lyckats avla bort jaktegenskapen som medförde att
hunden ville följa efter bytet.
- Under tiden mellan världskrigen
användes uteslutande renrasiga lagotto till all tryffelletning i
Romagna-området.
-
- Tiden efter andra världskriget
medförde dock nya värderingar. Tryffelletare som trodde sig kunna ta
genvägar mot mer tryffel och därmed inkomster startade att korsa in både
setter, pointer och pinscher i sina lagotto. Med dessa inkorsningar trodde
man sig få fram hundar som var snabbare och därmed skulle kunna finna
mer tryffel på kortare tid. Att det var helt fel visade sig och skadan
kunde ha blivit fatal för den gamla hundrasen.
- Risken för att den genuina
lagotton skulle bli en blandras fick ledande hundkännare att under
1970-talet börja inventeringen av rasen. Tack vare att det arbetet
startades i god tid räddades lagotton som är mycket homogen och har en
betydande genvariation.
- Samlad expertis av kynologer anser
den till och med förvånansvärt homogen.
-
- FCI-erkänd 1995.
- Italienska Kennelklubben erkände
den under namnet lagotto romagnolo 1991. Som exempel på resens bredd kan
nämnas att drygt 1000 valpar registrerades 1992, drygt 900 för 1993 och
närmare 600 under 1994.
- F.C.I. erkände rasen i februari
1995 och rasen importerades till Sverige i maj samma år.
-
- Egenskaper.
- Man skulle kunna säga att lagotton
under 1990-talet kommit in i sin tredje fas, den som erkänd hundras och
även modern sällskapshund. Det vill säga en hund som är aktivt sällskap
till den moderna männinskan som tycker om motion, promenader,
svampplockning, lydnadstävlingar, spårarbete, agility mm.
- Den särdeles lättlärda och ägartrogna
lagotton är vig, livlig, vänlig och nästan ständigt svansviftande. Den
kastar sig dock inte huvudstupa över främlingar eller in i nya
situationer utan att först undersöka.
- Den levnadsglada och rörliga
lagotton är inte lämplig för stugsittare, men hör inte heller till de
raser som kräver cykelmotion. Den älskar långa, fria promenader. Finns
det vattendrag eller endast diken eller pölar med vatten brukar lagotton
pröva samtliga, gärna avrundat med en snabb rulltorkning i sand eller gräs.
Trots detta, för en pälsskötselkunnig person hemska scenario, är
lagotton oftast torr inom någon halvtimma och sen skakar de av det mesta
av sand och boss. Är man orolig för tovor kan man använda tovskärskam,
dock med försiktighet. Ju mer man kammar ut, ju mer fastnar det i den
mjuka pälsen. Det är bara ryggpälsen som får grov struktur hos
fullvuxna hundar.
- Utseende.
- Lagottons mest karakteristiska
drag, vid en första betraktelse, är den ganska korta, mjuka och krulligt
lockiga pälsen. Den skall vara kraftigt lockig över hela kroppen, endast
huvudet, öronen och mustascherna får vara mindre lockiga. Pälsen får
absolut inte vara utkammad, friserad, lång eller helt nerklippt. Den
skall vara naturligt lockig, mycket tät och vattenavstötande.
- Pälsfärgen skall vara antingen
enfärgat vit, smutsvit, leverbrun eller orange, eller vit med leverbruna
eller orange fläckar eller brunskimmel. Rasen får aldrig ha svart pälsfärg,
pigment eller ögonfärg.
- Helhetsuttrycket skall vara en närmast
kvadratisk hund som aldrig får se lågbent ut. Kroppen skall ge ett
substansfullt intryck vilket främst kommer sig av den krulliga pälsen
och måttligt uppdragna buklinjen. Halsen skall vara kraftig och ganska lång
och svansen bäres glatt uppåt eller tom upprätt när hunden är alert
och upphetsad. Vid vila hänger den ner och är sabelformad.
- Lagotton skall se vänlig ut.
Huvudet skall ge ett rundat, mjukt intryck med bred, något välvd skalle
och kraftigt, trubbigt inte för långt nosparti som skall ha mycket
kraftiga käkar och stor nostryffel som får vara i alla nyanser av brunt.
De runda, något stora ögonen skall ha ett vänligt uttryck trots den
hasselnötsbruna eller ljusa ögonfärgen.
- Öronen skall vara tämligen högt
ansatta och bäras framåtriktade vid lystring. I vila kan de te sig lågt
ansatta och bildar gärna veck. De skall inte hänga orörliga och platta
efter skallens sidor, utan vara rörliga och spegla hundens kynne.
- Bettet skall vara antingen saxbett,
tångbett eller omvänt saxbett.
- Lagotto är en lätt och smidig
hund där det är den lockiga pälsen, och inte grov benbyggnad som gör
att den ser tämligen kraftig ut.
- Rörelserna är mycket vägvinnande
och elastiska och huvudet bärs tämligen högt när hunden rör sig
snabbt i trav
- ”En sorts pudel”.
- Det är inte bara lagotton bland
vattenhundarna som kallats för ”en sorts pudel”. Bland de sk
vattenhundsraserna brukar man nämna den franska, ganska långhåriga
rasen barbet som ursprunget till dem alla; inklusive pudeln. Men det finns
också beskrivningar över vattenhundar från 1500-talet som nästan
identiskt stämmer med utseendet på lagotton. De främsta skillnaderna i
utseende mellan lagotto och de andra vattenhundarna är att lagotto har
kvadratisk kropp medan både spanska-, portugisiska vattenhundar och
barbet skall ha rektangulär kropp.
- Lagotton är den enda som har brett
och rundat huvud samt runda ögon och kraftigt trubbigt nosparti. Den är
också den enda som skall ha kort päls. Pälsen hos lagotto klipps mycket
kort en gång om året och kortas för övrigt ytterligare en eller två gånger
efter behov.
- Pälsvården är minimal eftersom
rasen skall ha sina naturliga lockar och något filtiga underull. Den
skall dock hållas efter med tovkam för att inte vålla hunden obehag.
Men utfönade lockar eller friserade pälsar är lika fel och främmande på
lagotto som det är på irländsk vatten spaniel. Samma sak gäller en lång,
tovad eller ringlad päls – på lagotto får det inte förekomma. Den
spanska vattenhunden får ha antingen kort eller lång päls. Barbet och
portugisisk vattenhund får ha ymnigt benhår till skillnad mot lagotto.
Helt nerklippt får lagotton heller inte vara, det är lika fel som att
visa curly coated retriever nerklippt med maskin.
- Lagottopälsen är lättskött och
dess funktion som skydd och värme utan flärd och finesser värnas det
om. Likaväl är man angelägen om att rasen också fortsättningsvis
skall få förbli den sunda, naturligt rustika och lite gammaldags hundtyp
den är idag.
-