Tryffelsök i Faenza, Italien 
 

© Text & Foto Jane Ahlzén-Marmstad.      

Allt startade med att jag köpte "Fiona", Scheffelfältets Donna Dolcevita, våren 1999.

Som Du säkert redan vet, är Lagotton en allround- hund, som passar dom flesta aktiva familjer. Personligen är jag mycket intresserad av rasens ursprung och dess utveckling. Jag ville därför gärna få reda på hur man arbetar med Lagotto vid tryffel- sökning, samt också få veta hur italienska uppfödare ser på exteriörutställningar mm. Därför fanns det en stark önskan att få kontakt med folk från rasens hemland, som har arbetat med Lagotto både före och efter dess genombrott utanför Italien.

Min första kontakt med Italien var vid världsutställningen i Milano 2000, där jag ställde ut Fiona. Jag träffade då ett flertal Italienska uppfödare, som bjöd in mig till Italienska Lagottoklubbens specialutställning i Oktober samma år. Utställningen inleds med att hundarna ena dagen genomför ett tryffelsökarprov under uppsikt av domare och andra dagen deltar i extriörutställning.

Det skulle inte bli lätt, eftersom jag inte talar italienska, men tillsammans med Fionas uppfödare Elisabeth Scheffel, som behärskar språket utmärkt och har ett nära samarbete med dom italienska uppfödarna, var det med stor entusiasm, som jag senare kunde tacka ja till invitationen. Så vi åkte dom 250 milen ner till Faenza för att Fiona skulle kunna delta i Specialutställningen. Planeringen var att vi också skulle stanna en vecka efter utställningen för att besöka olika Lagottouppfödare. Jag skulle då få chansen att ställa en rad frågor under lugnare förhållanden än den i utställningsmiljö.

Väl framme hade Fiona mycket "spring i benen" efter resan och hon skulle ju delta i tävlandet. Så jag körde ett kort lydnadspass utanför utställningsområdet. Vanliga moment som fot, stanna, ligg, osv. Det visade sig att "äldre" Lagottouppfödare blev imponerade av att en kvinna från Norden med Lagotto kunde "lydnad" och att dessa vackra hundar från Skandinavien också fick jobba ibland. Dom hade hört att Lagotto har blivit enormt populära, men mest när det gäller utställning.

Alla våra frågor om rasen och vårt genuina intresse resulterade att vi blev inviterade att delta i ett äkta tryffelsök, som skulle ske under November månad, då den dyra exklusiva vita tryffeln växer till i Romagnaområdet

Tryffelsökare på landsbyggden.  

Tryffelsök:  

Brisighella, ca 1,5 mil från Faenza. Det fanns en hel del hotellgäster där vi bodde, eftersom det var säsong för fasanjakt. Dessa grönklädda män med sina Jeepar anlände vid kvällsskymningen med stora knippen av skjutna fåglar. I dessa marker trivs även vildsvin och hjortar, som jagas under de olika årstiderna. Männen undrade nyfiket vad två kvinnor från Sverige gjorde på denna avlägsna plats. När vi berättade om anledningen till besöket, blev dom både roade och imponerade.  

På den avtalade tiden 06.00 när det ännu var mörkt hörde vi hur bilen som skulle hämta oss närmade sig. Hotellet var beläget högt uppe i bergen utanför byn Brisighella. Vi hade blivit förvarnade att använda rejäla kläder, eftersom vi skulle vandra i mycket svårtillgängliga marker. Italien hade haft mycket regn under sommaren och vägar hade spolats bort, så denna säsong var värre än vanligt. Leran plattar till sig och blir hård som cement, vilket gör det svårare för hundarna både att finna och gräva efter tryffeln. Det finns många olika tryffelsorter. Den finaste och mest åtråvärda är den vita tryffeln, som växer till under Oktober till December.

 Hundarna: 

Hundarna hade rakats ner strax innan tryffel-säsongen start pga den hårda terrängen med tistlar och stickor, som annars bokstavligen äter sig in i pälsen. Lagotton måste jobba ljudlöst, annars kan den inte användas för tryffelsök, hundarna får inte avslöja var man befinner sig. Uppfödarna är mycket noga med att tryffel-Lagotton absolut inte får ha något jaktintresse. Vi stötte på hjort och fasan under letandet, men hundarna bara stannade och väntade på tecken från föraren innan dom arbetade vidare med sitt sökande.

Sökandet:  

Det var dimmigt, lerigt och brant. 2-3 cm tjocka rankor av murgröna slingrade sig runt ekstammarna. Dom var bra att hålla sig i när vi klättrade ner i ravinernas djup. När solen vaknade nådde den inte ända ner i ravinerna där vi befann oss tillsammans med Lagotto och förare. Det var helt tyst förutom ljudet från vattnet som rann runt fötterna. Man måste klättra i 45 graders lutning. Jag upplevde att vi klättrade nästan lodrätt ner i ravinen. Skrattande berättande Luciano Bernabei att filmerna som jag sett om tryffelsök är tillrättalagda. I filmerna är det många Lagotto med många förare som letar tryffel samtidigt i vacker natur med öppna fält och dalgångar. Så är det knappast i verkligheten. Han tillade att om man kunde finna vit tryffel i en sådan miljö, så skulle den inte vara så dyr.

Min förväntan om att vandra i vackert landskap för att leta tryffel var alltså långt ifrån denna fuktiga och leriga djungellika miljö med långa rankor som man snavade på och fullt med tistlar som var vassa och stenhårda. Under sommaren är tryffelmarkerna över huvud taget inte framkomliga pg a all grönska. Därför har man spelat in tryffelfilmen i en annan miljö.

Föraren kommunicerade med hundarna genom olika kluckande ljud som för mig lät som ett orrspel. Hundarna lyssnade på signal för att veta vad dom skulle göra och vad dom skulle söka efter. Inte ett enda ord framfördes utom när föraren frågade hunden när den började gräva… ”Är du säker”? När hundarna hittade svarttryffel grävde dom med en tass och när det var vittryffel grävde dom med  båda tassarna.                                                                                    

Man är väldigt rädd om sina hundar. Det intensiva sökandet i brant och svårframkomlig terräng är påfrestande för hundarna. Dom får bara arbetar i  2-timmarspass och för att föraren skall hinna med att följa framfarten använder man bara 2 hundar i taget. Teamet arbetar tyst, lugnt och med stort tålamod. Föraren är helt koncentrerad på hundarnas arbetssätt. Inte uppmuntra onödigt grävande. Luciano skojade om att Brix inte är lika smart som sin kompis Itaca. Brix gräver lite för mycket. Hon startade ca 1 m från själva tryffelknölen och följde trådrötterna fram till tryffeln. Det är inte så bra, eftersom hon lättare tröttar ut sig. Itaca är smartare och gräver direkt på den värdefulla tryffelknölen. Denna dag var hon tvärsäker på var den gömde sig. Därför fann hon sitt mål före Brix. Sedan sprang hon fram till Brix och kontrollerade vad hon höll på med. Itaca lät Brix gräva på en stund efter sitt mönster, varefter hon själv siktade in sig direkt på knölen och tog den mitt framför nosen på Brix. Arbetssätten varierar och utdelningen likaså. 

Itaca har flera 1:a pris i tryffelsök. Dessutom innehar hon världsvinnartitel från exteriör-utställning i Mexico 1999. Brix har flera 2:a pris från tryffeltävlingar. Båda hundarna reagerade lika när dom hittade en tryffelknöl som mössen hade varit på. Båda fnös. Båda två blev också otåliga när dom inte hittade någon tryffel. Pga att det är så mycket pengar i spelet är man mycket noga med att sopa igen alla spår efter sig, eftersom det snart kommer ny tryffel på samma ställe. Man återkommer därför till samma plats med hundarna. Inget får avslöja var man har varit eller var man är. Luciano berättade att förra säsongen hade en av hans hundar envist stannat för att gräva mitt i en vattenfåra, som tillfälligt hade bildats i bottnen på en ravin. Luciano hade frågat henne "finns det" och hon gav sig inte. Som tur var lät han henne fortsätta att gräva på och med hans hjälp fann hon en tryffelknöl på 300 g.   

Föraren ser till att lägga över löv och annat innan han fortsätter att leta vidare. Jag vill också nämna att hundarna inte skällde en enda gång. När Brix började att gräva frågade Luciano ”ché” vilket ungefär betyder ”Finns det”? Hon slutade tvärt att gräva om det inte fanns något och fortsatte sitt letande på andra ställen. Tryffel kan växa 20 – 30 cm ner i marken. 

Vi frågade om det var bättre att arbeta med tikar istället för hanar, eftersom vi endast hade sett tikar i arbete. Luciano förklarade att hanar var starkare, uthålligare och hade större näsa, men pga att vissa tryffelsökare släppte ut löptikar under tryffelsäsongen bara för att distrahera hanarna, så föredrar många att använda tikar. Man ser då till att löptiken arbetar långt borta från övriga hundar. Kanske högt upp i ravinen, för då stannar konkurrerande tryffelhanar kvar uppe i kanterna och söker där istället för att arbeta sig fram till platserna längre ner där det finns tryffel. 

Medaljens baksida; Tyvärr förgiftas varje år många tryffel-Lagotto av konkurrenter. Hotellägaren berättade att hans två Lagotto hade blivit förgiftade1999 och han hade inte skaffat sig några nya sedan dess. Konkurrenter gräver ner förgiftat kött och den hund som gräver upp det och äter av det dör en kvalfull död.  

Efterfrågan från andra länder har gjort att det ständigt finns en nyetablering av uppfödare, som bara säljer Lagotto som sällskapshund. Detta var otänkbart förr. Och har medfört att oseriösa uppfödare släpper ut defekta valpar vind för våg. Valpar som inte uppfyller kraven, som t.ex har icke godkänd färg. Dessa valpar får klara sig själva bäst dom kan. Vi träffade en kvinna som startat ett center, där man tar hand om ägarlösa Lagotto. Hon kom till Valpiana, eftersom hon hade hört talas om dom två kvinnorna från Sverige med Lagottohundar. Hon hade själv tagit hand om en lösspringade valp, som hade blivit hemlös bara för att den hade för kort svans.

Bilden till vänster är tagen hemma hos Veterinär Bassi Ferdinando som är en mycket etablerad och seriös lagottouppfödare & tryffeltränare.

Sammanfattning; Jag har på detta sätt försökt att dela med mig lite av en spännande upplevelse i mitt liv samt också att förmedla några ursprungliga egenskaper hos våra Lagottohundar.